19. jul, 2014

Kortnovell...

... med verklighetsbakgrund:

 

Att bry sig – åtminstone lite

Onsdagen den 16 juli. Klockan är halv tio på förmiddagen och jag står utanför kontoret på Kiviks marknad – har ett ärende där när personal öppnar om en halvtimme.

 

Intill mig sitter två unga flickor, en mörkhårig och en blond, på trappsteget utanför dörren, och knappar på sina telefoner. Har förstått att de också ska in i samma lokal. Den ena flickan börjar prata i telefonen:

 

”Hej mamma, det är jag … jag kommer hem i dag till Växjö … vi får skjuts med några tjejer … så jag kommer redan i dag … Mamma … mamma … maaammma…!? Äsch…” Flickan knäpper av samtalet. Min tanke är att det gjorde nog mamman också. Av någon anledning.

 

En man ansluter sig till vår lilla skara utanför kontoret. Troligtvis är han marknads-knalle. Han har grov skäggstubb, är rufsig i sitt mörka hår och den vita skjortan skrynklig som om han sovit i den. Flickorna har rest sig upp och småpratar med varandra.

 

Mannen, i femtioårsåldern, nickar mot mig och ler ett gult leende med ett par avslagna framtänder.

”Jag ska försöka få en annan plats här i dag”, säger han på bruten men korrekt svenska.

Jag nickar.

Sen vänder han sig mot den ena, mörka, flickan.

”Du är spansk?” frågar han.

”Nä, jag kommer från xxxxx”, svarar flickan på skånska.

”Åh, men du ser spansk ut, du är så vacker…”

Flickan fnittrar till och tittar först på mig och sen på kompisen.

 

Mannen vill rättfärdiga sina tänder och förklarar att han varit med om en motorcykelolycka.

 ”Se här”, säger han och sliter upp skjortknapparna. ”Många skador på bröstkorgen … och på armarna … och benen…” Han fäktar vilt, tittar på mig, nickar som om han vill få bekräftelse på det han sagt. Jag studerar flickorna som verkar roade, och intresserade av vad mannen säger.

”Jobbar du här?” Mannen nickar mot den mörka, och sen mot kontorsdörren.

”Nä”, svarar hon och svänger med överkroppen. ”Jag är bara sexton … jag går i skolan…”

”Aha!” Mannen gapar med hela munnen. ”Då är du snart arton år … du kan gifta dig … få en familj och många söta barn.” Han stöter fram ett rosslande nikotinskratt.

 

Flickorna tittar på varandra. Den blonda har stora solglasögon på sig, så jag ser inte hennes reaktion. Den mörka drar ihop skuldrorna, fnittrar och håller om remmen på sin axelväska. Hon är söt, som en liten spanjorska. Troligtvis en naiv sådan.

”Är du ryska?” frågar mannen den blonda.

”Nä, jag är svensk”, säger hon.

 

Mannen är tyst i tio sekunder, tittar från den ena till den andra, och säger sen till den mörka:

”Ahh … du skulle träffa min son … ni skulle passa bra ihop … vad heter du?”

Flickan säger utan omsvep sitt namn.

Då vänder jag mig mot mannen. Flickan är sexton år.

”Är du inte för gammal för att stå här och tjafsa med de här unga flickorna som du inte känner?”

Han slår utåt med båda händerna.

”Du ska inte bry dig … bry dig inte om mig…”

Jag spänner ögonen i hans orakade ansikte.

”Nej, jag bryr mig inte om dig … jag bryr mig om flickorna…”

Mannen nonchalerar mig och fortsätter prata med dem.

”Min son är arton år … du kan träffa honom … du kan få hans telefonnummer.”

 

Jag gör tummen ner inför flickorna, och skakar på huvudet, men döm om min förvåning när den mörka plockar upp sin mobiltelefon och öppnar fodralet.

Naiva lilla flicka, tänker jag. Åk hem till din mamma och glöm typen som står här.

”Jaha”, säger hon, beredd att skriva in en ny kontakt.

”Åhh … min son är mycket snygg … han är polis…” Mannen har tagit ett steg närmare den mörka. Den blonda står helt overksam och tyst bredvid.

Men hallå, rädda din kompis, skriker det inom mig. Polis … arton år … han ljuger som en häst travar.

 

Mannen är väldigt nära den mörka. Han tittar ner i hennes telefon.

”Skäms du inte ett dugg?” frågar jag honom.

Han nonchalerar mig helt. Den mörka tar inte heller notis om mig.

”0709”, börjar mannen, och fortsätter sedan med resten av numret.

 

En nyckel vrids om och kontorsdörren öppnas. Jag går upp för de två trappstegen, in och uträttar mitt ärende.

När jag kommer ut igen, efter ett par minuter, ser jag inte mannen eller flickorna.

 

Vad mer kunde jag gjort? Tycker ändå att jag lade mig i … att jag brydde mig.

***