DEADLINE - kriminalroman 2019

Smakprov ur Deadline, 4:e och sista boken om Annika Vestander.

Beräknas komma hösten -19.

 

 

Kap. 1

1967

November

”Tjugofem tusen? Vill ni köpa mitt barn för tjugofem tusen kronor?”

Den unga kvinnan satt rakryggad i karmstolen, förvånad över att hon vågat ställa frågan. Hon huttrade till i den tunna, fula sjukhusmorgonrocken med urtvättade blommor på, och händerna var kalla. Inte ens de virkade sockarna, som moster Hanna skickat med i väskan, värmde.

Mannen lutade sig bakåt i kontorsstolen. Bordsfläkten fick hans skjortsnibbar, på den oknäppta, vita rocken, att röra sig. Trots svalkan var han blank och fuktig i pannan. Mörka, krulliga hårstrån syntes i V-ringningen på den mörkblå undertröjan. Efter en halv minuts tystnad la han händerna på skrivbordet och lutade sig fram.

”Köpa är inte det rätta ordet, Karin.” Mannen gjorde en gest med handflatan uppåt. ”Man kan inte köpa ett barn, det måste du förstå. Det är mer som en ersättning. Ja, så att du får det bra med det andra barnet, köpa dig en egen lägenhet. Kanske göra trevliga semesterresor.”

Han gjorde en kort paus och tittade på henne.

”Nå, ska vi bestämma?”

Lägenhet ... semesterresor ... vad pratade han om? Karin kunde inte sänka de spända axlarna. Yrsel och illamående avlöste varandra, magen värkte och hon försökte svälja, men var torr i munnen. Det var bara tjugofyra timmar sen hon hade fött sina små tvillingflickor, och nu satt hon i den ansvarige förlossningsläkarens rum och blev erbjuden tjugofem tusen kronor för den ena.

Hon drog in luft genom näsan.

”Hur ska jag kunna göra en sådan sak?” viskade hon och kände att han redan hade bestämt.

Läkaren skakade på huvudet.

”Det är inte lätt, men du måste tänka på vilka alternativ det finns för dig och barnen. Ja, du har redan en treåring, det vet jag, och ni bor hos din faster … eller var det moster? Du gick inte klart gymnasiet och ditt arbete blev du av med när du födde den äldste, inte sant? Vad är det han heter?”

Karin tittade mot fönstret. Hur kan han veta allt detta?

”Markus”, svarade hon. ”Vi bor hos min moster … mammas syster.”

”M-m, och hur fungerar det?”

Hon blev tjock i halsen och slöt ögonen.

”Ta den tid du behöver”, sa läkaren, ”men vi måste snart ta ett beslut.”

”Det går bra”, svarade Karin. ”Det är ont om pengar ibland, men vi klarar oss. Fast nu vet inte moster Hanna att jag fått tvillingar. Hon lovade passa Markus och den nya babyn om jag ordnade ett arbete några timmar tidiga mornar … kanske på ett bageri, eller delade ut tidningar.”

Läkaren hummade igen.

”Kanske en tillfällig lösning … arbetar inte din moster?”

”Jo, hon har en städning mellan två och åtta.”

Läkaren drog handen över pannan.

”Karin, jag ska berätta för dig varför det blivit så här. Varför du sitter här. Sen måste vi ta ett beslut omgående.”

Karins axlar var fortfarande spända. Hon nickade och knäppte händerna på magen. Läkaren harklade sig.

”Det är så här: Min fru finns just nu på en förlossningssal och ska föda. Hon vet inte att barnet är dött – endast jag och en läkarkollega känner till det och han är hos henne nu.”

Han gjorde åter en paus och reste sig från stolen. Med armarna på ryggen gick han runt bordet och ställde sig vid Karins vänstra sida. Han stod stilla några sekunder, varefter han la en hand på hennes skuldra. Hans rock luktade konstigt. Hon lösgjorde sina händer och böjde kroppen åt höger.

”På fem år har min hustru mist två foster och nu ett fullgånget barn. Hon kan aldrig få fler. Du har ett friskt tvillingpar som inte din moster känner till. Barnavårdsnämnden är redan inkopplad när det gäller Markus, och han har en barnavårdsman utsedd åt sig. Din situation är inte den bästa, det förstår du säkert. Ingen kontakt med barnens fäder, din mamma är död sedan länge, och din pappa bor uppåt landet. Har du några syskon?”

Karin lade ena handen över munnen. Hon skakade på huvudet och försökte kväva gråten. Situationen var den sämst tänkbara – hon var nästan ensam. Läkaren rörde henne lätt på ryggen, och en obehagskänsla for genom magen.

”Jag klandrar dig inte, du är en duktig mamma till pojken, har jag hört. Tjugofem tusen, Karin, och tystnadslöfte från oss båda. Pengarna kommer att finnas på ett bankkonto i ditt namn. Det är ingen katastrofal summa, så ingen kommer att undra.”

Läkaren gick tillbaka till sin plats, öppnade en skrivbordslåda och plockade fram ett dokument. Han vände skriften mot Karin.

”Du är ju myndig, så skriv under här.” Han pekade på en streckad linje nederst på pappret, med hennes namn maskinskrivet under strecket. ”Det finns en klausul här som säger att skulle du ångra dig inom tre månader så får du tillbaka barnet. I så fall måste du också betala tillbaka hälften av pengarna. Och jag måste berätta sanningen för min hustru.” Det kommer naturligtvis inte att ske. Läkaren drog åter handen över sin svettiga panna.

Karin kände sig svimfärdig. Vad var en klasul?  Hon hade två tankar – om hon skrev under skulle inte moster Hanna få veta någonting nu, och hon själv kunde få tillbaka barnet inom tre månader, och behålla hälften av pengarna. Innan hon hämtade tillbaka barnet skulle hon få tid att förklara för moster Hanna. Med dessa tankar kändes det som om hon redan gett bort sin ena tvillingflicka.

Läkaren lirkade loss det undertecknade dokumentet som Karin lagt sin handflata på efter att ha skrivit sitt namn. Pulsen dunkade i hennes halsgrop, och innan möblerna började snurra, och golvet rycktes undan, hörde hon läkarens väsande röst: ”Allt är klart …” och sen en telefonlur som trycktes ner i sin klyka.

Det var öde och tyst i korridoren när Karin i rullstol kördes tillbaka till sitt rum. Hon var fortfarande matt och blek, och längtade efter att få lägga sig på rygg och sluta ögonen.

”Jag har kramp i magen”, sa hon gråtfärdig till biträdet, Saga, som hjälpt henne i säng.

”Det är livmodern”, svarade den unga kvinnan i vit rock. ”Du ska få någonting för det. Sen ska du försöka amma flickan om en timme, klockan två. Jag kommer strax.” Hon tog Karins ena hand. ”Var inte ledsen … det går över.” Hon lät inte övertygande.

Det går över. Det knöt sig inom Karin. Jag har fött två flickor, men nu finns det bara en. Hon tänkte att det var värre för läkarens fru som skulle föda ett dött barn. Men kanske hon aldrig fick veta det. Jo, om Karin ångrade sig inom tre månader. Nu var det november. Sen skulle det gå tre månader – december, januari, och i februari skulle hon kunna få tillbaka barnet. Hon hade glömt vad läkaren hette, det måste hon ta reda på.

Hon längtade plötsligt efter lille Markus som var hemma hos moster Hanna denna söndag. Hennes älskade gosse som hon levde för. Hanna skulle lämna honom hos grannfrun medan hon själv arbetade några kvällar framöver, när Karin låg på BB. Hon behövde inte oroa sig.

Åtta dagar senare blev Karin utskriven från förlossningskliniken. Med flickan i en babylift stannade hon till vid sjuksköterskeexpeditionen för att få ett par papper med sig hem. Hon ville säga adjö till Saga som hjälpt henne med amningen, och tagit sig an den lilla, men hon fanns inte där just då. Karin såg inga andra biträden i anslutning till expeditionen, och det var tyst och dunkelt i korridoren. En obehaglig stämning.

”Vad heter min läkare?” frågade hon en äldre sköterska som stod och bläddrade i ett kartotek i det lilla rummet. Hon vände sig mot Karin utanför glasluckan.

”Din läkare … ja, vem var det nu du hade, låt mig se…” Hon tog ett par arkivmappar som låg på skrivbordet.

”Han är chef här … lite äldre … kanske fyrtio, eller femtio, eller så”, upplyste Karin om. Hon började åter känna sig trött och svagt illamående.

”Chef?” Sköterskan tittade på henne ovanför glasögonen. ”Jaha, ja, det är Per-Anders Falk”, sa hon efter en kort tvekan, lade en mapp åt sidan och återgick till kartoteket.

”Per-Anders Falk”, upprepade Karin. ”Tack, och hälsa så mycket till Saga.” Hon drog ett djupt andetag, greppade om babyliften och kuvertet hon fått och lämnade, lätt böjd, avdelningen. Utanför väntade moster Hanna och Markus. Karins hjärta svämmade över. Den lille var lika blond och lockig som hon själv. Han höll Gerda i handen, tryckte sig mot henne och tittade blygsamt på sin mamma. Karin satte liften på golvet, tog Markus i famnen och började storgråta.