ANAGRAM -kriminalroman 2011

Nedan, de två första kapitlen i boken:

 

Kap. 1

 

Fredag 14 mars 2008 klockan 08.15

”Hora..!”

Mannen som blivit införd i arrestlokalen spottade fram ordet på renaste skånska. Den uniformerade polismannen vid hans sida uppmanade honom att sätta sig på träbänken intill skrivbordet.

Men han stod kvar bredbent, med armarna hängande två decimeter ut från kroppen och handflatorna vända utåt. Han sköt fram huvudet och hela hans gestalt påminde om en gorilla, stående på två ben. Käkarna rörde sig, men han sa inget. Polisen lade sin handskbeklädda hand på mannens skuldra. Han skakade bort den med ett kraftigt ryck.

”Nu sätter du dig”, upprepade polisen bestämt. Kollegan stod avvaktande intill, beredd att ingripa.

Mannen stod stilla – bara fingrarna rörde sig oavbrutet.

Annika tecknade åt poliserna att låta honom vara. Hon satte sig på en stol på andra sidan den femtio centimeter höga plexiglasrutan som skilde henne och mannen åt. På ett arrestantblad på datorskärmen skrev hon snabbt in datum och klockslag för införandet av mannen, samt polismännens namn.

Det var egentligen inte polisinspektör Annika Vesters uppgift att skriva in hämtade eller gripna personer. Men just nu var det morgonbön (fredagsmöte) i aulan, och Annika som varit på väg dit hade blivit hejdad av inre befälet. En patrull hade kommit in med en man som det fanns ett anhållningsbeslut på, och eftersom han var aggressiv och oregerlig behövdes en tredje person som kunde skriva in honom.

Annika hade upptäckt att det var mannen i hennes ärende från i förrgår som var införd. Man hade inte hittat honom tidigare, men nu var han alltså här. Hon klickade tillbaka några rader på pappret.

”Kan jag få ditt namn?” frågade hon vänligt och mötte mannens blick. Varför har de inte satt handfängsel på honom, tänkte hon när hon såg hans ögon.

Tystnad. Mannen stod kvar i samma position som tidigare. Han tittade föraktfullt på Annika.

”Vad heter du?” upprepade hon, fortfarande med tålmodigt tonfall, och vände sig åter mot skärmen. Även om hon visste hans namn, så var det ett led i identifieringen att han själv skulle uppge vad han hette. Men hon anade hur det här skulle sluta.

”Hora..!” fräste han igen.

Annika suckade ljudlöst.

”Är det för- eller efternamn?”

Fortfarande inget gehör, men så höjde han blixtsnabbt ena armen och slog handflatan i plexiglaset så det vibrerade. Polismännen var inte sena att greppa om var sin arm på honom, alltmedan han krängde för att komma loss. Jörgen, arrestvakten, stod ett par meter ifrån dem, beredd att rycka in.

”Vad fan har snutarna för rätt och hämta mig i min egen bostad!” väste mannen mellan de hoppressade käkarna. ”Ni kan för fan…”

”Lugna ner dig”, klippte Annika av, reste sig och lade händerna på bordet. Hennes hastiga rörelse stillade honom för några sekunder, men hon var väl medveten om att han tänkte köra sitt eget race – Kent Söderberg var definitivt inte att lita på.

”Det finns ett hämtningsbeslut av åklagaren, och du ska höras om den nya misshandeln av din fru.”

Mannen visade fortfarande aggressiva kroppsrörelser, och poliserna höll stadigt i honom.

”Kent Söderberg, stämmer det?” försökte Annika. Hon visste att han inte skulle samarbeta.

”Du är en hora!” vräkte mannen ur sig för tredje gången och spände sina flammande ögon i Annikas. Hon vek inte med blicken, men började känna ett visst hot.

”Sätt in honom”, sa hon och lyfte telefonluren.

Femton minuter senare hade fyra polismän lycktas få av Kent Söderbergs skor, jacka, livrem, fleecetröja, armbandsur och halskedja, samt vänt ut och in på byxfickorna och plockat fram två redlinepåsar med vitt pulver. Och det var definitivt inte florsocker. Sen släpade de hans tunga, passiva kropp genom korridoren och in i cell 4. De placerade honom på magen på golvet, och fixerade en enkel bensax. Tillräcklig för att poliserna skulle hinna ut ur cellen och stänga innan han var uppe på fötterna. Sekunderna efter kastade han sig mot dörren och vrålade som ett djur.

Annika gick bort och tittade genom det kvadratiska säkerhetsglaset i dörren. Mannen spottade mot rutan.

”Din jävla hora!” var det enda han kunde plocka fram ur sitt klena ordförråd.

Kan han bära sig åt på detta sätt när han är här – hur beter han sig då hemma hos familjen, inom fyra väggar? tänkte Annika när hon skrev klart dokumentet. Hon printade ut det och lät de två första poliserna signera att de avvisiterat mannen. Det var noga med alla tider och vem som gjort vad, på arrestantbladet. En feldokumentering kunde leda till tjänstefel när man minst anade det. Men det sades att blev man inte anmäld för tjänstefel minst tre gånger var man ingen riktig polis!

”Ni skriver anmälan och beslag på pulvret, va?” förvissade Annika sig om. ”Narkotikabrott, både innehav och eget bruk.” Hon växlade några ord med Jörgen och gick sen till inre befälet Sture Nilssons rum och lade pappret på assistentens bord. Annika meddelade Sture att det inte var lämpligt att hon höll förhör med Kent Söderberg, med anledning av deras kontroverser i arresten. Sture skulle leta upp en annan utredare när morgonbönen var slut, och se till att Kent lämnade urinprov när han lugnat ner sig. De var överens om att han inte var hörbar ännu på flera timmar, så Sture erbjöd sig att ringa åklagaren och anmäla gripandet.

Därefter fortsatte Annika till anmälningsrummet och lät kollegan skriva en polisanmälan om Förolämpning. En gång är ingen gång, tänkte Annika, men fyra gånger är tre gånger för mycket. Även för en polis. Men för hennes del var anmälan mest en markering. Hon visste till nittiofem procent vad som skulle hända med den.

Annika gick till sitt rum och plockade fram två ärenden som hon tänkt arbeta med denna fredag. De var färska och ingen annan hade petat i dem. Precis som hon ville ha det. Driva och utreda sina egna ärenden – inte slutföra det som andra påbörjat. Det kändes faktiskt befriande att slippa förhöret med Kent Söderberg. Visserligen var det hennes ärende i inledningsskedet men hon hoppades, och trodde, att familjevåld skulle ta över direkt. Hon och Kent hade redan haft den typ av första kontakt som en förhörsledare och misstänkt definitivt inte skulle ha.


Kap. 2

GABRIELLA

Juni 1965

1962 lagstadgades om en nionde årsklass, och den var frivillig några år framåt. Gabriella ville gärna gå detta extraår i skolan – hon var vetgirig och älskade sina böcker – men föräldrarna tyckte inte det behövdes. De menade att det var nyttigare att börja arbeta efter åttan, och lära sig att allt kostade pengar.

Modern Agnes, som var hemmafru, ansåg det var dyrt att ha en tonåring i huset. Speciellt en flicka som behövde extra hygienartiklar. Och underbyxor, som blev förstörda av kroppsvätskor, var dyra. Jo, precis så uttryckte modern det. Visserligen saknade Gabriella inte vad hon behövde i klädväg, men det var så mycket hysch, hysch om intima saker. Föräldrarna hade åsikter om allt, och det mesta var bedrövligt i samhället. Hon såg aldrig att de rörde vid varandra, eller hade en kärvänlig ton när de samtalade, och ofta fick hon känslan av att modern på något sätt var nertryckt, fast aldrig gav sken av det.

Gabriella hade inte varit med på några klassfester, men när hon slutade åttan fick hon tillåtelse av föräldrarna att gå till en idrottslokal där lärarna ordnat en avskedsfest. Fadern menade att lärarna var en garanti för att festen skulle bli lugn och städad, och eftersom det var Gabriellas sista kontakt med skolan fick hon lov att gå. Klassfesten, där två av lärarna var huvudansvariga, hade börjat klockan sju på kvällen och Gabriella skulle vara hemma senast elva.

Hon hade tidigare under veckan köpt hårspray och åtta stycken hårspolar på EPA, för sin månadspeng som var blygsam, och när hon festdagen hade tvättat håret rullade hon med ovana fingrar och stor möda hårslingorna runt spolarna. Hon fäste dem med vita plaststickor som följde med i förpackningen. Det gjorde ont i hårbottnen, spolarna gled och hamnade snett. Hon knöt på en tunn scarves och höll sig på sitt rum för att föräldrarna inte skulle se vad hon sysslade med.

Gabriella ägde ingen torkhuv, som några av flickorna i klassen gjorde, så det tog två timmar för håret att bli torrt, och hon hann läsa nästan en halv bok, liggande på magen på sängen. När hon sen tog bort spolarna och kammade håret liknade det klasskamraten Evas frisyr. Det var stort och högt när hon borstat och tuperat, och modern frågade vad hon i all världen gjort med håret. ”Visa det inte för far”, sa hon och hytte med pekfingret och spände upp ögonen.

Med målade läppar, den blå, klockade kjolen som hon sytt i syslöjden, och en svartprickig, vit kortärmsblus hade Gabriella fantastiskt roligt. Hon till och med dansade med Aron, en av de blygare pojkarna i klassen som hon i smyg tyckte om lite. Han hette egentligen Tommy Aronsson men eftersom det fanns tre Tommy i klassen – Tommy Svensson som helt enkelt kallades store-Tommy, Tommy Lindskog som lystrade till namnet Lingon – så var Tommy Aronsson Aron för alla.

Han och Gabriella kompletterade varandra – båda var aningen kortväxta för sin ålder och lika dåliga på att dansa till grammofonmusiken. Men eftersom hon blev yr i huvudet av fruktbålen, och något annat som store-Tommy i smyg bjöd några flickor på, brydde hon sig inte utan njöt av kvällen. Den skulle aldrig komma tillbaka. Och hon skulle aldrig glömma den. Aron kände på hennes ena bröst efter deras tredje dans. Han klämde vårdslöst och hårt, nästan så det gjorde ont. Men ändå. Han mumlade också något om att hon var söt. Det hade aldrig någon sagt till Gabriella tidigare. Och att just han sa det, Aron! Ett par av flickorna tyckte hon var fin i sin blus, och hon kände sig så glad och upprymd över att få lite uppmärksamhet.

Men så fanns där den ständige Charlotte som alltid hade hästsvans med stor rosett. Av någon anledning tyckte hon inte om Gabriella. Hon kallades Lotta av klasskamraterna, men Charlotte av läraren och de förnäma föräldrarna. Båda flickorna var duktiga i skolan och kanske tålde inte Charlotte att ha en konkurrent som alltid låg ett snäpp högre. Hade hon AB på en skrivning, så hade Gabriella AB+. Vid olika tillfällen det senaste året gav hon Gabriella, på ett fint sätt som ingen såg eller hörde, gliringar om kläder och frisyr, och sa en gång att det var väl Gud som hjälpte henne med läxorna. Vid ett tillfälle, sista terminen i åttan, frågade Lotta om Gabriella haft någon pojkvän. Hon sa också att det såg ut som om Gabriella stoppat bomull i behån för att brösten skulle se större ut. Inga stora påhopp, men onödiga, sårande och framför allt obegripliga. På 60-talet fanns inte ordet mobbing, och ingen tog itu med dylika saker i skolan. Kom man hem och sa att man blivit orättvist behandlad, eller fått en örfil av läraren, kunde man få en ny av fadern, som menade att lärarens örfil säkert varit förtjänad.

Men allt detta hängde Gabriella inte upp sig på denna festkväll – inte ens när Charlotte avsiktligt tryckte en armbåge i ryggen på henne när hon dansade med Aron, och väste ”du tror väl ändå inte att han bara vill hålla handen?” Nästa varv på dansgolvet tog Gabriella ett tag i Charlottes hårband som var virat runt en stor, utbredd knut som täckte hela bakhuvudet. Hon kände själv att det var barnsligt gjort, men ville visa Charlotte att hon inte tog emot vad som helst. Charlottes håruppsättning föll ner, och frisyren var förstörd.

”Din förbannade slyna!” skrek hon och släppte taget om pojken hon dansade med. Hon drog i Gabriellas arm. ”Det tog en timme att göra vid håret, och nu … din … ditt jävla fanskap …!”

”Stick!” fräste Aron till Charlotte. Han tog ett ostadigt steg emot henne, men Gabriella drog honom i armen.

”Bry dig inte om det”, sa hon. ”Hon har druckit sprit och vet inte vad hon säger.”

Aron stannade och Gabriella vände sig mot Charlotte.

”Förlåt, det var inte meningen att förstöra din frisyr”, försökte hon.

Charlotte stirrade med smala ögon på henne. Håret hängde ner vid ena sidan, och flera smala klämmor stack ut från hövolmen.

”Förlåt? Det kan du skita dig på att jag inte gör!” Hon vände sig mot Aron.

”Du är en lika stor idiot som Gabbi!” väste hon, vände helt om och vacklade ut ur rummet. Några av dansparen hade stannat upp, och en av lärarna kom fram till Aron och sa att han skulle lugna ner sig. Gabriella suckade. Det var inte han som var problemet, även om han var ganska full.

Gabriella glömde bort att hon skulle vara hemma senast klockan elva, och när festen närmade sig slutet tog hon mod till sig och tänkte fråga Aron om de kunde göra sällskap en bit på hemvägen. Mest för att slippa gå ensam, och hon visste att han bodde åt hennes håll. När hon hämtat sin kappa kom en av lärarna gående med Aron från det lilla pentryt. Han höll ett stadigt tag runt Arons midja. De tog sig fram sakta och Arons ben vek sig gång på gång. Läraren lyckades hålla honom uppe och halvt om halvt släpade honom. Han skakade på huvudet när de passerade Gabriella.

”Är … är han sjuk?” fick hon fram.

”Sjuk?” upprepade läraren högt. ”Det kan man nog säga … han är full som en kaja. Vill du öppna dörren, hans far är på väg.” Läraren stannade till och vände sig snett bakåt mot Gabriella.

”Förresten, vet du var spriten kommit ifrån?”

Gabriella stirrade med halvöppen mun på Aron. Han bara hängde där, som en trasdocka, uppstöttad av lärarens arm. Ögonen stirrade rakt fram, och på hakan rann saliv. Han måste ha druckit en hel del efter att de dansat. Hon såg genom fönstret intill ytterdörren hur läraren och Arons far, som var storbonde utanför stan, fick in honom i bilen. Fadern gav sonen en ”lärlingalusing”, men han reagerade inte utan sjönk bakåt i sätet. Gabriella kände stor besvikelse, dels för att Aron var full, och dels för att hon nog aldrig mer skulle våga tilltala honom om de sågs. När hon vände sig för att gå tillbaka till de andra såg hon Charlotte som stod med korslagda armar, intill toalettdörren, och stirrade på henne. Hon hade plockat ner hårknuten och det blå sidenbandet hängde runt halsen. Ögonen var svarta och käkarna arbetade frenetiskt med ett tuggummi

Gabriella kände igen mannen som stannade med bilen när hon var på väg hem efter festen. Men hon kunde inte placera honom. Han var äldre och vuxnare än pojkarna i skolan. Han hade stannat, sa han, eftersom det inte såg bra ut att en ung flicka gick ensam mitt i natten. Det var verkligen omtänksamt av honom att erbjuda skjuts. Föräldrarna gick troligtvis inte och lade sig förrän hon kommit hem. Hade hon inte sett en bild av honom i tidningen? Han såg snäll ut och skrattade när hon sa ”ni” till honom.

Gabriella satt rak i ryggen och tittade på körbanan framför bilen. Lite yr kände hon sig och tyckte det skulle bli skönt att krypa ner i sängen. Hon märkte att han då och då vred på huvudet och tittade på henne. Han sade inte mycket.

”Där ska du svänga”, sa hon och pekade till vänster när de passerade biblioteket. Men han svängde inte, och sa plötsligt:

”Din pappa är väl Helge Frank?”

Gabriella tittade förvånat på honom, nickade och hummade. Hon vände sig mot gatan de skulle ha svängt in på.

”Du skulle ha svängt där”,sa hon och pekade.

Han tittade roat på hennes ansikte och lät högerhanden nudda vid utsidan på hennes vänstra knä. Hon tyckte det kändes obehagligt och makade sig åt höger.

”Känner du min pappa?”frågade hon avledande.

När hon sneglade på honom kände hon igen profilen. Hon visste att hon sett honom tidigare. Men det var inte från någon tidning. Han hade vikarierat för läraren i samhällskunskap, ett par gånger. På hennes skola, men inte i hennes klass. Hon kom inte ihåg vad han hette.

Gabriella skrattade till kort och osäkert när han svängde ner i Lunden, ett mindre skogsparti mellan skolan och ett bostadsområde. Hon frågade vart han skulle köra. Där var beckmörkt, förutom ljuset från billamporna. Folk brukade promenera på den smala skogsstigen, och rasta sina hundar. Nu var platsen folktom. Han släckte lamporna men lät motorn vara i gång. Han sa inget och tog av sin jacka.

När han böjde sig över henne, och skruvade på något vid sidan av hennes bilsäte, kände hon hur paniken kom. Sen sjönk ryggstödet bakåt mer och mer. Hon skrek ”nej” flera gånger och försökte resa sig. Hon kunde inte se hans ansikte, men hörde hur han andades tungt genom näsan.

Hon hade armarna fria vid sidorna, men var oförmögen att föra in dem mellan sin egen och hans tunga kropp. Han tryckte ena axeln mot hennes haka. Det gjorde ont i käken och hon kände att tungan kom i kläm mellan tänderna. Blodsmaken fick henne att kvida av rädsla. Hon slet i hans skjortärmar och drog i hans hår och öron när han lirkade in ena handen mellan sitt och hennes underliv.

Han sa ingenting men gav ifrån sig korta grymtande ljud samtidigt som han fick in handen mellan hennes bara hud och resåren på underbyxorna. Han höjde sig en bit uppåt, och hon fick lättare för att andas. Sen drog han i resåren så att tyget sprack. Han fumlade med sina egna byxor framtill och lyckades få fram sitt hårda könsorgan. Åter gav tyngden henne andnöd. Stum av panik, och med olidlig smärta när han skändade henne, förstod hon vad som hände och försvann i ett nattsvart mörker för en kort stund.

Blodet i de trasiga underbyxorna kunde inte vara menstruationen. Hon skulle ju inte blöda förrän om två veckor. Inlindade i en papperspåse, tillsammans med nylonstrumporna som hade maskor och stora hål, kastade hon dem i soporna. Modern hade aldrig märkt att det fattades ett par underbyxor. Och örfilen som fadern gav henne för att hon kom hem för sent, sved länge efter...

***