COLLAGE -kriminalroman 2015.

COLLAGE -så heter alltså min 3:e bok i trilogin med polisinspektör Annika Vester. Den har två spännande, påhittade intriger + att det händer annat också i polishuset. Polis- och utredningsarbetet är så nära verkligheten som möjligt.

 

Smakprov ur COLLAGE:

 

Kap. 1

Han

Efter ett sista bloss tömde han kaffemuggen på stående fot, satte den i diskhon och svepte några gånger med Wettexduken över den matta, rostfria diskbänken. Han vred ur trasan, vek den dubbel och hängde den grensle över kanten som avdelade de två vaskarna.

Därefter ett toalettbesök. Sen krängde han på jackan, drog upp blixtlåset, klev i kängorna med hjälp av ett långt bambuskohorn, samt stoppade handskarna i fickan. Framför hallspegeln drog han ner den grå, stickade mössan i pannan med ett ryck. Han böjde sig framåt och stirrade stint i spegeln. De vanligtvis grönmelerade ögonen såg just nu svarta ut. Det pulserade häftigt i en synlig, grov åder i höger tinning nedanför mösskanten.

Hade han allt? Med en klapp utanpå jackfickan och på jeansens bakficka förvissade han sig om att mobil och plånbok fanns där de skulle. I innerfickan låg det andra som han behövde.

Innan han lämnade sin etta på tredje våningen tände han julstjärnan i köksfönstret. Den hängde där alltid, året om. Hans ledstjärna. Ljuset i hans liv.

Det var tidigt på lördagsmorgonen och fortfarande mörkt. Inte många människor ute – endast några som skyndade mot busshållplatsen hundra meter bort. Han fällde upp kragen, huttrade till i morgondimman och körde ner händerna i jackfickorna. Nästan framme vid busskuren ökade han på stegen. Med nedböjt huvud sneglade han mot ett par andra morgontidiga personer som fanns där, promenerade förbi kuren och lämnade bostadsområdet bakom sig.

Denna morgon, som skulle bli olik alla andra morgnar, valde han en annan busslinje.

 

Kap. 2

Annika

Annika avundades Rolf som hade sovmorgon varje dag. Inte så att hon var sur på honom, eller gjorde ironiska uttalanden, utan det låg mest humor i hennes spefulla kommentarer. Han hade fyllt sextiosju och förtjänade mer än väl att få vara hemma och odla sina icke polisiära intressen – speciellt hänge sig åt handboll, på plats i Arenan när IFK spelade.  

Själv hade hon tre år kvar till pension, och kände sig ännu inte redo för att sluta arbeta. Det var ett stort steg, men så olika för olika personer. Vissa femtioåringar längtade efter att få gå hem, medan andra klamrade sig fast till sextiosju. Det handlade naturligtvis om hur man mådde både fysiskt och psykiskt, hur man hade det i privatlivet, och med intressen. Men det fanns även de som trodde att de var oumbärliga – och det gällde alla jobb – att ingen annan kunde sköta deras arbetsuppgifter. Kanske var det så i vissa fall. Sen var det den kategorin som legat på rygg hela livet.

Surast var lördagarna – de helger som Annika arbetade. Rolf var schysst och åt frukost med henne, men sen sträckte han på sig, låtsades gäspa och sa att han skulle mjukstarta dagen med en timme till i sängen.

”Ska vi ta kycklinggryta i kväll?” frågade hon denna lördagsmorgon när hon stod i dörren, färdig att ge sig av. ”Du kan väl tina upp från frysen, och sen kokar vi curryris när jag kommer hem … okej?”

”Låter hur bra som helst”, svarade Rolf och gjorde två armhävningar i dörrposten till sovrummet. Det knirrade svagt i träet. Annika begrep inte hur han fick grepp om det smala dörrfodret, och kunde hålla sig kvar.

”Du, riv inte huset”, varnade hon och tittade ovanför glasögonen. Hon svepte om sig en lång, persikefärgad halsduk, gav honom en slängkyss och körde till arbetet.

Det var en helt vanlig början på en helt vanlig dag.

Trodde hon.

 

”Minns du ett försvinnande för ungefär femton år sedan … en kille som försvann på en semesterresa i Frankrike?”

Annika vände sig mot Knut Larsen, chef på Kriminaljouren. Han satte sig på Jeppes stol och rullade fram till Annikas skrivbord.

”Eh … något flimrar förbi”, tvekade Annika och förde upp glasögonen i hårfästet.

 ”Frank Berger … konstnär från Österlen … gifte sig rikt med Gunilla Wallin”, fortsatte Larsen.

 ”Ja, ja … vänta nu”, nickade Annika. ”Jag var ganska ny här på KJ, men nu poppar händelsen upp. Var det inte i Nice?” Hon höjde ögonbrynen. ”Förresten, är du här en lördag?” tillade hon i samma andetag och förde tillbaka glasögonen på näsan.

 Larsen sträckte sig och la ett dokument på hennes bord.

 ”Ja, PM:et kom i går, så jag tänkte att du och jag ska kika på det … du påminner förresten om Leif GW…”

Annika gav till ett högt, kort skratt och kastade huvudet bakåt.

”Gärna för mig, bara du inte jämför mig med hans syster.”

 ”Syster … har han en syster…?” Larsen hängde inte med.

 ”Ja, Birgitta GW … i SNN News, på fyran.”

 Larsen skakade på huvudet.

”Ha, ha, med fjantarna Tornving och de andra. Men de är bra på att skapa sig.”

 En kort paus.

”Men nu till detta”, fortsatte Larsen. ”Det är lugnt här just nu, så du kan väl läsa igenom och se om vi kan göra något.”

 Det var i stort sett tomt på Kriminaljouren under helgerna, och endast tre utredare i tjänst, samt utryckningspersonalen, inre befäl, hans assistent och en arrestvakt.

Annika hade inte längre någon fast arbetspartner, som tidigare när hon och Peter var ett team. KJ hade de senaste åren utökats med mer personal, och förra året började Peter dagtjänst på kriminalavdelningen. Ett vettigt val då han ville ha ett normalt familjeliv med Pia och deras 6-åriga tvillingar, Greta och Olof.

Annika läste PM:et. I går hade en kvinna, Gunilla Wallin, ringt till polisen och sagt att det gällde hennes försvunne fästman, Frank Berger. Hon önskade sammanträffa med polis under lördagen, och var anträffbar på nämnda telefonnummer. Frank hade försvunnit under en resa till Nice, 1999. Sedan dess hade Gunilla rest dit två gånger om året för att söka efter Frank – utan resultat. Men nu hade således något hänt som gjorde att hon ville ha hjälp av polis, resonerade Annika för sig själv. Hade det varit något akut borde man slagit på stora trumman i går när Gunilla ringde. Men hon hade tydligen inte själv propsat på det. Gunilla bodde kvar i deras gemensamma hem – hennes ärvda sommarhus i Juleboda, ett par mil söder om Åhus.

Det lät onekligen nervkittlande, och det var den här typen av ärende som Annika gillade att arbeta med, och som gav henne tillfredsställelse och känsla av att göra ett bra jobb. Luska runt, lösa upp knutar, dra i trådar, pussla och lägga ihop. För henne var det verkligt polisarbete – att engagera sig i något som inte tillhörde vardagsbrottsligheten. Okej, om någon skulle råna Annikas 84-åriga mor, eller någon annan äldre och försvarslös, så skulle hon riva ner himmel och jord för att hitta gärningsmannen.

 Annika tänkte ofta på ett mord som begicks i Kristianstad 2004. Maria, som var väninna med hennes dotter Klara, blev mördad i sitt hus som sedan sattes i brand. Annika skulle aldrig glömma samtalet hon fick av en förtvivlad Klara den där morgonen, 2004, när hon just kommit till arbetet: ”Mamma, det har brunnit i Marias hus, och Olivia är inte på dagis…!” Det framkom ganska snart att Marias 3-åriga dotter sovit hos sin pappa just den natten.

Många misstag begicks i inledningsskedet av brandutredningen, så det dröjde cirka två månader innan polisen förstod att det handlade om ett mord. Efter några år var det uppe i Efterlyst, Leif GW pratade ut och kritiserade polisens utredare och lokaltidningarna skrev sitt. Det var mycket snack, lite verkstad, ansåg Annika.

Och Annika skulle aldrig glömma ärendet med Cecilia Malm** för tre år sedan. Det hade verkligen varit en utmaning att jobba med – av olika anledningar.

-----

** BRYGGAN